Resenärerna

Konturerna av ett berg borjar bli tydligare, man ser inte sa mycket mer an just konturerna for idag ar det molningt. "Ni har tur, det ar varmt har nu" sager skraddarens lopare som har fatt oss att kopa en kostym och tva klanningar. Vi tycker det ar kallt.
Berget narmar sig, det ar blommar av gronska och pa vissa delar av berget glanser det till fran vattnet som krypit sin vag ner fran toppen. Vackert. 
   Vi stannar till. 14 stycken ar vi i minibussen, man kan tro att det ar varmt och klibbigt, men foraren har satt pa AC:n for mycket sa de flesta sitter och huttrar. Djur i bur skulle man kunna kalla oss, ut ur bussen, in igen, ut, in, ut, in.. 
   Vi far betalar for oss, 120 000 dong vill kassorskan ha som inte pratar ett dugg engelska. Ingen ovanlig syn i sydostasien men vi forstar varandra anda, det maste vi gora.

Guiden visar fram oss till en annan minibuss lite langre bort, in igen och aka 2km och sa ut igen. Framme.
   Framfor vara fotter vilar hindutempelstaden My Son (uttalas Me sun), det finns inte mycket kvar eftersom den amerikanska armen har bombat flitigt har. Skogen ar anda tat och berget funger som en mur runt templena, en vacker gronskande dal med en gomd skatt i. Fast skatten har nu nasta rasat, men man kan fortfarande se vad som glimmar.
   Gudien pratar daliga engelska, det klibbar pa ryggen och vi smiter darifran. Vi lar oss anda ingenting, sa vi gor som sa manga andra backpackers gor i samma sekund. Tar fram guideboken fran Lonley planet och laser oss kunniga om omradet. Det ar vacker natur, men vackert kan bli trakigt. Hur manga tempel har vi sett nu genom alla resor? Alldeles for manga. 

Vi  blir beodrade att vara tillbaka till 11.45 men vi ar tillbaka redan 11.15. Tomt. Sa tomt pa turister kan det aldrig ha varit forut. Det gor nastan ont i oronen for att det ar sa tyst, inte ens forsaljarna sager nagot. Ett flertal hittehundar som lever pa rester fran maten gor oss sallskap och vi blir tacksamma. Dom ar faktiskt ganska fina konstaterar vi, den ena ar riktigt trevlig. Molly skulle den kunna ha hetat. Om den inte bodde pa en turistshop mitt i centrala Vietnam och levde pa turisters formaga att tycka synd om alla hundar, som vi.
   Sa helt plotsligt ar alla 60 turister dar och vi slussas in i bussarna igen. Djur i bur, in ut in ut..
Vi aker i en halvtimme, foraren sanker ACn den har gangen och de flesta tycks vara nojda. Sa stannar vi igen. "Boatticket, boatticket" skriker guiden med sin galla rost pa dalig engelska, vi hoppar ut for vi ska aka bat tillbaka till staden. 
Vilket misstag. 
I en timme sitter vi och lyssnar pa en batmotor som inte later helt ratt och ater var gratis lunch som inte smakar mer an vatten. Gronsaker kokta med ris. Men vi ar hungriga sa vi fortsatter lyssna pa motorn och ater tacksamt.

Vi skymtar Hoi An, det vilar lugnt langs med hamnen och vi langtar bort fran baten. Det ar vackert har, vackrare stad har nog ingen av oss skadat forut. Men imorgon lamnar vi det, for nya aventyr vantar och dom tycks dyka upp overallt pa dom mest ovantade stallena. Resa ar det basta som finns.

---

Vi var alltsa till templen My Son idag som inte riktigt blev som beraknat (det var trakigt och mest ruiner). Igar sydde vi upp 2 klanningar till mig Emilia och 1 kostym till Jockmock. Jocke har aven bestallt ett gigantiskt modellskepp Sovereign of the seas heter det, mycket vackert och vi var inne i affaren 3 ganger innan han bestamde sig. Sa nu skeppas det till Sverige i en stooor lada. Emilia kopte en tavla av en lokal konstnar, hon dregglade i en timme innan hon bestamde sig for en. Sa gardagen var alltsa en dyr dag med skraddarsyddaklader och sovenirer utan dess like. Shoppa ar kul :D
Imorgon aker vi till forst Hue och sen nattbuss till Hanoi. Den 4:e feb flyger vi till Bangkok, sen vet vi inte. Seize the day!
Emilia & Joachim